Ja, nu har jag äntligen lyckats ta mig i kragen och bokat tid för utredning! Har skjutit på det, månad för månad, för att jag verkligen in i det sista hoppats på att slippa. Men nu är vi där, bara att inse. 22/1-15 drar det igång. Känns faktiskt som en otrolig lättnad att ha en bokad tid, att veta att vi är på väg framåt. Vare sig det är för att få ett svar på varför inget händer, eller att starta någon form av behandling, eller det värsta alternativet; att få veta att L kommer förbli ensambarn, så är det skönt att vara ett steg på vägen nu. Orkar inte må så här längre. Hela tiden leva mellan hopp och förtvivlan. Även om det allra värsta skulle inträffa; att det inte blir fler barn, så vill (och behöver) jag få veta nu. För att kunna ta hjälp att hantera och gå vidare. Mitt mående går mer och mer ut över både L och sambon, och jag vill få ett slut på det nu. Det dåliga samvetet, som kommer till följd av det, gör ju inte direkt saken bättre.

Men nu ska jag ju inte gå händelserna i förväg och "måla fan på väggen". Det kanske kommer gå jättebra och jag kanske är gravid innan sommaren :) Positiva tankar nu!

Fast på ett bra sätt då ;) Viktmässigt. Var ett - på vågen den här veckan oxå. Har nu gått ner sammanlagt 10,4 kg sedan maj och är jättestolt över mig själv!!! Ca 5 kg kvar till målvikt, och målet är att nå den till maj 2015. Känns verkligen inom räckhåll!!! Jag ska klara det den här gången!!! Finns inget annat alternativ ;)