Igår när jag lämnade av L på dagis började det som vanligt med att vi kramades och pussades och sa hej då. Sen gick L iväg och jag gick ut genom grinden. Innan jag hann därifrån kom hen fram till grinden och skulle kramas igen, så jag fick gå in igen och så gjorde vi om proceduren. Men när jag nu gick ut genom grinden blir hen ledsen och börjar slå på grinden och gråter och gråter och vill följa med mig hem igen. INGEN av fröknarna (bara 2 ute på gården just då) kommer fram för att hjälpa mig. Jag kan omöjligt lämna L i detta skick om jag inte ser nån ta hand om hen direkt! Efter ett tag när jag försökt prata med hen, utan framgång, blir jag tvungen att gå in igen och ta upp hen och trösta. Då först kommer en av fröknarna fram. L är nästintill hysterisk nu och vägrar släppa mig. Naturligtvis är dem fröknarna som är ute inte nån av dem L brukar ty sig till, den ena gillar hen inte och den andra är en vikarie. Får lämna L hysterisk i en av dessa fröknars famn ändå och blir tvungen att snabbt gå därifrån. Jag hör visserligen att hen slutar gråta hysteriskt efter en liten stund, men själv storgråter jag hela vägen hem!!! Så där ledsen har L ALDRIG varit när vi lämnat på dagis!!! Knappt ens under inskolningen. Vet inte varför det var så igår, men har aldrig varit så uppgiven över att behöva lämna ifrån mig mitt barn som då. Var så nära att bara vända och ta med hen hem igen. Idag gick det tack och lov bra igen.

Jobbat kväll idag. Haft en lugn och skön förmiddag, helt för mig själv innan. Bara njöt då faktiskt. På bussen börjar det, tankarna och känslorna som bara vill svälla över. När jag kliver av bussen för att gå på tåget är jag nära att vända tillbaka för att ta bussen hem igen. Det enda som får mig att fortsätta är att tåget precis kommer in på perrongen i samma stund jag funderar på att vända. På tåget börjar jag få jobbigt att andas. Allt jag tänker på just då är att jag sitter bakom allihopa i vagnen, ingen kommer se mig om jag ramlar ihop här bakom och dör. Bestämmer mig för att kliva av vid nästa station. I det här skicket kan jag verkligen inte jobba. Mår lite bättre igen efter en stund och fortsätter ändå, pga det dåliga samvetet över vad jag ställer till med på jobbet om jag ringer och sjukskriver mig så här nära inpå mitt pass. Väl på jobbet pendlar känslorna fram och tillbaka hela tiden. Från nattsvart till ok och tillbaka igen. Men jag jobbar just ikväll inte på mitt ordinarie jobb, så ingen lägger märke till det. Har en student med mig, som jag måste säga nog var min räddning. Fick lov att koppla bort mig själv helt ett tag och det lättade faktiskt. Har sista timmarna mått precis som vanligt. Men sitter på tåget på väg hem igen nu och känner känslan komma krypandes igen. Hoppas att det ska hjälpa att få ur mig lite här. Allt börjar ju i grund och botten med att jag börjar känna att vi nog kommer att få stanna vid 1 barn och L kommer att förbli ensambarn. Men sen är det så mycket annat just nu som spär på allt. Är en riktigt jobbig situation på jobbet nu och det är tungt både fysiskt och psykiskt, mest psykiskt.
Har aldrig känt så här i hela mitt liv, så vet inte vad det är jag känner egentligen. Det känns så främmande för mig. Men jag börjar mer och mer inse att det är dags att ta tag i det här och börja prata med någon. Varför har jag så svårt för sånt? Att ta det klivet känns enormt. Men hur länge till ska jag orka gå och må dåligt?

Oj oj oj, vad jag svamlat. Hoppas ni har överseende med det. Jag behövde det nu.

L fick mig att börja gråta ikväll. När pappan var och tränade, satt vi och mös i soffan och rätt var det var gick hon fram till sin vagn, pekade i den och sa: "bebis ligga här". Då brast det :( Kunde inte hålla tårarna tillbaka längre. Inte riktigt gråtit över vår situation förut, men det behövdes nog nu. Stackars lilla L bara. Som står där förvirrad och inte förstår vad som händer, varför mamma är ledsen :(

på g överallt, UTOM i just min mage då såklart :( Mens på gång igen och får lägga till ett 17:e misslyckat försök nu. Kommer nog aldrig få ett till barn, bara att inse. Tur att det börjar närma sig jul nu iaf, så man får lite positivt att se fram emot. Jobbar visserligen i jul, men är ledig helgen direkt efter, så för oss blir det julfirande på annandagen i år.
Annars är det mest fokus på min vikt just nu. Kämpar på med Viktväktarna och har sedan maj i år gått ner 8,8 kg. Har några kilo kvar och målet är att nå det till sommaren. Så runt maj 2015 ska jag ha nått min målvikt!!! Känns skönt att kunna fokusera på det ett tag och släppa lite fokus på bebisverkstad.
Annars är det mycket jobbiga tankar just nu. Både pga uteblivande graviditet och allmänt. Extremt jobbigt på jobbet och känner allt som oftast att jag vill därifrån. Har aldrig känt så förut så det känns väldigt skrämmande. Hoppas det vänder igen snart.
Det var en liten uppdatering från mig igen det. Har varit dålig på att skriva här på sista tiden, men energin och orken finns tyvärr inte alltid där.
Kram

Ja, tror mer och mer att ÄL var lika sen den här månaden som förra = vi missade den igen :( Det här med skiftjobb håller på att förstöra allt för oss just nu :( Vi ses knappt och när vi väl ses är vi båda jättetrötta och orkar inte med så mycket mys. Tänker ställa in mig redan nu på att mensen kommer komma den här gången. Vägrar gå och hoppas igen för att sen helt slås till marken. Lika bra att ta smällen nu med en gång.

Ja, så kändes det att lämna på dagis idag. Bara på de 5-10 min jag var där kom det 2 mammor med nyfödda bebisar :( Den ena känner jag inte igen, men den andra har jag sett varit gravid. Blev lika jobbigt när jag såg det första gången. Hennes 2-åring skolades in samtidigt som min. Hen är 1 mån yngre än L och har redan ett syskon. L pratar mycket om bebisar så fort hon ser en och kallar även sin docka för "bebisen". Det skär i hjärtat att jag inte verkar kunna ge L ett syskon snart. En "egen" bebis.
Den här veckan har det inte blivit något mys alls. Jag kommer hem sent och sambon måste upp tidigt, så ingen av oss orkar :( Bara att hålla tummarna för att ÄL inte var lika sen den här månaden som förra, för isf har vi missat den och det har vi inte "råd" med när det ändå tar sån tid.

Dagen började som en riktigt bra dag! Söndagsmys själv med 2-åringen på fm, medan pappan var ute i skogen. Sen var det dags för firande av kusinernas 1-års dag.
Det första jag ser när vi kommer dit är en enorm mage. Kompisar till sambons bror som ska ha sitt andra barn. Första är 2 mån äldre än L. Massor med prat med lilla T om att hen ska få ett syskon. SYSKON :( Kommer L nånsin få något!? Lite senare började L:s farbror prata om att de kanske funderade på syskon till sina oxå, om nåt år eller så. Ja, det verkar så lätt för ALLA UTOM MIG!!! (Ja, jag vet att jag överdriver). Bara att planera och så händer det :( Eller hur!? Känner mig riktigt låg just nu ? FB sen då. Borde lägga ner det ett tag oxå. Som om inte allt ovan var nog, så ser man ju folk bli gravida till höger och vänster där oxå. Är ju naturligtvis jätteglad för alla gravidas skull (det är jag faktiskt även om det inte låter så) men jag måste väl få sörja det oxå, eller?

Jaha, då var det ÄL-tider igen då. Köpte hem CB digitala ÄL-test, men bestämde mig till slut för att strunta i dem nu. Tar dem nästa månad istället (ja, vid det här laget räknar jag inte ens med att bli gravid längre). Den här månaden kör vi på "varannan dag-sex" istället. Då kan vi ju omöjligt missa ÄL iaf. Hoppas bara att vi orkar. Har gått bra hittills, men vissa dagar är det verkligen svårt att hitta både ork och lust.
En annan sak jag provar den här gången är Bisolvon (ja, jag börjar bli desperat och kan tänka mig att prova vad som helst snart). Har läst mycket, både positivt och negativt, om det. Däremot gör jag väl inte riktigt som man "ska". Det är bara jag som äter dem och inte sambon. Tror att vitaminerna med zink jag fått honom att gå med på är gränsen för vad han vill "experimentera" med. Tror ju inte så mycket på det här egentligen, men värt ett försök iaf.
Har även läst om många som lyckats bli gravida efter akupunktur och alternativ medicin. Kanske får bli nästa steg ;)

Vad det kommer till att boka tid för utredning har det skitit sig helt den här månaden. Med deras konstiga telefontider och mina arbetstider har jag inte fått nån mer möjlighet. Så det får vänta en månad till. Orkar inte fundera över det just nu, så tar tag i det vid nästa mens, i slutet av november, igen istället.