Jobbat kväll idag. Haft en lugn och skön förmiddag, helt för mig själv innan. Bara njöt då faktiskt. På bussen börjar det, tankarna och känslorna som bara vill svälla över. När jag kliver av bussen för att gå på tåget är jag nära att vända tillbaka för att ta bussen hem igen. Det enda som får mig att fortsätta är att tåget precis kommer in på perrongen i samma stund jag funderar på att vända. På tåget börjar jag få jobbigt att andas. Allt jag tänker på just då är att jag sitter bakom allihopa i vagnen, ingen kommer se mig om jag ramlar ihop här bakom och dör. Bestämmer mig för att kliva av vid nästa station. I det här skicket kan jag verkligen inte jobba. Mår lite bättre igen efter en stund och fortsätter ändå, pga det dåliga samvetet över vad jag ställer till med på jobbet om jag ringer och sjukskriver mig så här nära inpå mitt pass. Väl på jobbet pendlar känslorna fram och tillbaka hela tiden. Från nattsvart till ok och tillbaka igen. Men jag jobbar just ikväll inte på mitt ordinarie jobb, så ingen lägger märke till det. Har en student med mig, som jag måste säga nog var min räddning. Fick lov att koppla bort mig själv helt ett tag och det lättade faktiskt. Har sista timmarna mått precis som vanligt. Men sitter på tåget på väg hem igen nu och känner känslan komma krypandes igen. Hoppas att det ska hjälpa att få ur mig lite här. Allt börjar ju i grund och botten med att jag börjar känna att vi nog kommer att få stanna vid 1 barn och L kommer att förbli ensambarn. Men sen är det så mycket annat just nu som spär på allt. Är en riktigt jobbig situation på jobbet nu och det är tungt både fysiskt och psykiskt, mest psykiskt.
Har aldrig känt så här i hela mitt liv, så vet inte vad det är jag känner egentligen. Det känns så främmande för mig. Men jag börjar mer och mer inse att det är dags att ta tag i det här och börja prata med någon. Varför har jag så svårt för sånt? Att ta det klivet känns enormt. Men hur länge till ska jag orka gå och må dåligt?

Oj oj oj, vad jag svamlat. Hoppas ni har överseende med det. Jag behövde det nu.

 

gulliganmamman

26 november 2014 21:47

Jättebamsestyrkekraaam!!!
Det är klart att du måste få svamla och må dåligt kan inte ens föreställa mig hur jag hade mått om vi inte hade lyckats få fler barn efter första. Men det är kanske p tiden att du verkligen tar tag i detta och dels hittar någon att prata med och dels tar tag i läkarundersökningen så du får veta vad ni har för utgångsläge när det gäller att kunna bli gravida, är det "bara" att kämpa vidare, behöver ni IVF eller ska ni ställa in er på adoption, det mesta blir lättare att hantera när man vet vad man ska hantera än alla otäcka tänk om tankar
Önskar av hela mitt hjärta att jag kan hjälpa dig på något sätt men vet inte hur, kan bara finnas här och lyssna och kanske ge nåt råd som funkar
Kram

syskonlangtan

27 november 2014 11:15

Tack för alla dina ord!! Ska ringa och boka tid i nästa vecka. Jobbar under deras telefontid den här veckan och vägrar ringa från jobbet. Var faktiskt en kollega igår, som frågade hur det går på bebisfronten (den enda som vet att vi ens försöker) och det var så skönt att få frågan ställd så som hon ställde den; Hur går det? Och inte ett; Är det inte dags snart? Jag berättade som det var för henne och en rätt tung sten (=läs berg) blev iaf lite lättare, även om den forfarande sliter på ryggen.
Kommer vi till det så är IVF enda alternativet, förutsatt att vi ens lyckas få fram pengar till det. Adoption är inget alternativ för oss.
Kommer att i samband med utredning även be dem om en samtalskontakt. Behöver verkligen det. Orkar inte sjunka till botten så här varje månad.

 

gulliganmamman

27 november 2014 15:37

vill du prata så finns jag antingen på FB (du kan ju skicka meddelande) eller så ring mig <3 kram Ingela

syskonlangtan

28 november 2014 15:22

Tack

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är jag på förlossningen och barnmorskan har precis tagit hål på hinnorna som första åtgärd. Kommer inget igång på det så blir det värkstimulerande dropp. ...

Japp, då var det klart! Det blir igångsättning. Den stora frågan är nu bara när. Fullt på förlossningen i detta nu, men de trodde att de skulle kunna ordna fram en plats så att det blir redan idag. Sitter nu åter i väntrummet och väntar på besked om ...

Ja, då var dagen här ändå. Den jag hoppats och trott på att få slippa. Men men, har under senaste veckan ändå accepterat att det skulle bli så här nu. Kl är 07 och vi är på väg in till sjukhuset. Får se vad denna dag har att erbjuda. Vet ju egentlige...

Lite tätare uppdateringar så här på slutet. Har ju inget bättre för mig tydligen. Igår målade vi hela entrén (som borde ha gjorts redan förra året). Så skönt att ha fått det gjort nu, men helt sjukt att jag satt där i v 41 och gjorde det. Hade aldrig...

Jahaja!! Hit hade jag ju verkligen hoppats på att slippa komma. Såklart att den tredje (och sista) graviditeten skulle vara längst. Har haft små känningar till och från i flera dagar, men inget som vill dra igång, utan det bara stannar upp efter ett ...