på graviditet men massa tecken på att mensen inte är allt för långt borta. Vet att symtomen ju kan vara rätt lika, men efter så här lång tid och så många skengraviditeter, så känns det som att jag ändå vet. Jag blev inte gravid nu heller. Den här gången prickade vi iaf in ÄL helt perfekt, så finns inget mer vi kunnat göra.
Ett försök till då, innan utredningen drar igång.
Annars är vi dunderförkylda hela familjen. Jag fick fira min 30-års dag med feber, men var rätt pigg ändå. Hade tur att jag inte fyllde en dag senare för då låg jag nästan däckad. Det blir bara en liten kort uppdatering av mig idag, strax dags att natta L.

Och vi har iaf fått till mycket mys dessa dagar ;) Så den här gången har vi verkligen gjort vad vi kan iaf. Hoppas hoppas hoppas att jag kan få ringa och avboka utredningen! Men vi hinner ju faktiskt med ett försök till innan det är dags, så även om det misslyckas nu så har vi en chans till att få avboka. Konstigt nog känner jag mig väldigt positiv just nu. Vet inte varför, men jag gör det. Såg tom på en liten nyfödd bebis igår fm och kände något slags lyckorus snarare än avundsjuka, som jag tidigare känt.

Både igår och idag, så nu är det bara myys som gäller ;) Hoppas ju verkligen på att få den bästa julklappen man kan få!!! Och att få en anledning att ringa och boka av tiden för utredningen. Hoppas in i det sista att den inte ska behövas ändå.

Ja, nu har jag äntligen lyckats ta mig i kragen och bokat tid för utredning! Har skjutit på det, månad för månad, för att jag verkligen in i det sista hoppats på att slippa. Men nu är vi där, bara att inse. 22/1-15 drar det igång. Känns faktiskt som en otrolig lättnad att ha en bokad tid, att veta att vi är på väg framåt. Vare sig det är för att få ett svar på varför inget händer, eller att starta någon form av behandling, eller det värsta alternativet; att få veta att L kommer förbli ensambarn, så är det skönt att vara ett steg på vägen nu. Orkar inte må så här längre. Hela tiden leva mellan hopp och förtvivlan. Även om det allra värsta skulle inträffa; att det inte blir fler barn, så vill (och behöver) jag få veta nu. För att kunna ta hjälp att hantera och gå vidare. Mitt mående går mer och mer ut över både L och sambon, och jag vill få ett slut på det nu. Det dåliga samvetet, som kommer till följd av det, gör ju inte direkt saken bättre.

Men nu ska jag ju inte gå händelserna i förväg och "måla fan på väggen". Det kanske kommer gå jättebra och jag kanske är gravid innan sommaren :) Positiva tankar nu!

Fast på ett bra sätt då ;) Viktmässigt. Var ett - på vågen den här veckan oxå. Har nu gått ner sammanlagt 10,4 kg sedan maj och är jättestolt över mig själv!!! Ca 5 kg kvar till målvikt, och målet är att nå den till maj 2015. Känns verkligen inom räckhåll!!! Jag ska klara det den här gången!!! Finns inget annat alternativ ;)

Igår när jag lämnade av L på dagis började det som vanligt med att vi kramades och pussades och sa hej då. Sen gick L iväg och jag gick ut genom grinden. Innan jag hann därifrån kom hen fram till grinden och skulle kramas igen, så jag fick gå in igen och så gjorde vi om proceduren. Men när jag nu gick ut genom grinden blir hen ledsen och börjar slå på grinden och gråter och gråter och vill följa med mig hem igen. INGEN av fröknarna (bara 2 ute på gården just då) kommer fram för att hjälpa mig. Jag kan omöjligt lämna L i detta skick om jag inte ser nån ta hand om hen direkt! Efter ett tag när jag försökt prata med hen, utan framgång, blir jag tvungen att gå in igen och ta upp hen och trösta. Då först kommer en av fröknarna fram. L är nästintill hysterisk nu och vägrar släppa mig. Naturligtvis är dem fröknarna som är ute inte nån av dem L brukar ty sig till, den ena gillar hen inte och den andra är en vikarie. Får lämna L hysterisk i en av dessa fröknars famn ändå och blir tvungen att snabbt gå därifrån. Jag hör visserligen att hen slutar gråta hysteriskt efter en liten stund, men själv storgråter jag hela vägen hem!!! Så där ledsen har L ALDRIG varit när vi lämnat på dagis!!! Knappt ens under inskolningen. Vet inte varför det var så igår, men har aldrig varit så uppgiven över att behöva lämna ifrån mig mitt barn som då. Var så nära att bara vända och ta med hen hem igen. Idag gick det tack och lov bra igen.

Jobbat kväll idag. Haft en lugn och skön förmiddag, helt för mig själv innan. Bara njöt då faktiskt. På bussen börjar det, tankarna och känslorna som bara vill svälla över. När jag kliver av bussen för att gå på tåget är jag nära att vända tillbaka för att ta bussen hem igen. Det enda som får mig att fortsätta är att tåget precis kommer in på perrongen i samma stund jag funderar på att vända. På tåget börjar jag få jobbigt att andas. Allt jag tänker på just då är att jag sitter bakom allihopa i vagnen, ingen kommer se mig om jag ramlar ihop här bakom och dör. Bestämmer mig för att kliva av vid nästa station. I det här skicket kan jag verkligen inte jobba. Mår lite bättre igen efter en stund och fortsätter ändå, pga det dåliga samvetet över vad jag ställer till med på jobbet om jag ringer och sjukskriver mig så här nära inpå mitt pass. Väl på jobbet pendlar känslorna fram och tillbaka hela tiden. Från nattsvart till ok och tillbaka igen. Men jag jobbar just ikväll inte på mitt ordinarie jobb, så ingen lägger märke till det. Har en student med mig, som jag måste säga nog var min räddning. Fick lov att koppla bort mig själv helt ett tag och det lättade faktiskt. Har sista timmarna mått precis som vanligt. Men sitter på tåget på väg hem igen nu och känner känslan komma krypandes igen. Hoppas att det ska hjälpa att få ur mig lite här. Allt börjar ju i grund och botten med att jag börjar känna att vi nog kommer att få stanna vid 1 barn och L kommer att förbli ensambarn. Men sen är det så mycket annat just nu som spär på allt. Är en riktigt jobbig situation på jobbet nu och det är tungt både fysiskt och psykiskt, mest psykiskt.
Har aldrig känt så här i hela mitt liv, så vet inte vad det är jag känner egentligen. Det känns så främmande för mig. Men jag börjar mer och mer inse att det är dags att ta tag i det här och börja prata med någon. Varför har jag så svårt för sånt? Att ta det klivet känns enormt. Men hur länge till ska jag orka gå och må dåligt?

Oj oj oj, vad jag svamlat. Hoppas ni har överseende med det. Jag behövde det nu.

L fick mig att börja gråta ikväll. När pappan var och tränade, satt vi och mös i soffan och rätt var det var gick hon fram till sin vagn, pekade i den och sa: "bebis ligga här". Då brast det :( Kunde inte hålla tårarna tillbaka längre. Inte riktigt gråtit över vår situation förut, men det behövdes nog nu. Stackars lilla L bara. Som står där förvirrad och inte förstår vad som händer, varför mamma är ledsen :(