Blev till slut så. Jag sjukskrev mig själv i torsdags. Gick hem tidigare på onsdagen med en rätt uppgiven känsla. Kände bara rätt och slätt att: det är inte värt det längre! Var då hemma på torsdagen liggandes i soffan. Midsommarafton åkte vi till svägerskan med familj i Järvsö och spenderade helgen med dem. Himmelriket för en trött och sliten gravid mamma (och hennes energiknippe till snart 3-åring). Lek och bus med kusinerna dagarna i ända gjorde att mamman kunde sova/vila MASSOR, och det var precis det som behövdes kände jag. En bra känsla i kroppen igen och bestämde mig för att inte bryta den direkt nu när den äntligen kommit, så sjukskrev mig i början på denna vecka oxå. Igår började jag äntligen se ljust på tillvaron igen. Har inte ens förstått hur sliten jag faktiskt varit och hur det påverkat mitt humör. Är ju glad igen nu. Visste inte ens om att jag inte var det innan. Så nu har jag 2 arbetspass kvar innan semester och graviditetsledigt och det är i helgen. Det kommer jag att klara! Sen är det bara full fokus på L, sommar, ledighet, vila och att förbereda inför bebisens ankomst :)

Är nu i v 30! "Bara" 10 veckor kvar nu ;) Eller 73 dagar (det låter mindre). Är ledig idag efter att ha jobbat i helgen. Känns ok i kroppen när jag är ledig, men är riktigt jobbigt att jobba. Har 2 veckor kvar till semester/gravledigt nu. Får se om jag verkligen orkar med alla de passen. Försöker än iaf. Hade en läkartid imorgon för ev sjukskrivning men avbokade faktiskt den. Har så väldigt svårt att komma ifrån jobbet för att gå på den och känner att för den korta tid som är kvar är det inte ens värt allt krångel. Kan ju sjukskriva mig själv 1 vecka i värsta fall (och tänker göra det vid minsta lilla tveksamhet nu, tänker inte bita ihop och bara kämpa på, ingen tackar mig för det och speciellt inte min kropp).

Drömde här om natten att barnet kom tidigare. Fast det var inte barneT, det var barneN!!! Inte mindre än 7(!!!!) st ;) Hua Hua! Superkostig dröm, men så verklig på nåt sätt ändå. Var så arg i drömmen över att ha varit på 2 UL där de bara sett 1 barn och så kommer det ut 7 ;) Vilken mardröm :)

Fick hem beslutet idag! Graviditetspenningen är beviljad! Var ganska säker på att den skulle bli det (samma jobb, samma läge som förra grav), men ändå skönt att ha fått det svart på vitt :) Tog knappt 1 vecka från att jag skickat in pappren tills jag hade beslutet i min hand :) Ibland går det undan.

Och v 29 idag! Börja närma sig med stormsteg! Den här veckan har det känts riktigt bra i kroppen och är överlycklig över det! Som det känns nu kan jag absolut fortsätta jobba de 3 veckor som är kvar till semestern. Har samtidigt varit lugnare och bättre på jobbet, säkert därför det även känns bättre i kroppen. Just nu leker livet och allt känns underbart!!! Att det äntligen blivit bättre väder har nog en stor del av betydelsen i det. Har suttit ute och njutit i solen idag medan L lekt i sandlådan :)

Nytt (extra) BM-besök igår (v27+3). Magen har växt lite till men följer ändå sin kurva, så inget extra behöver göras i nuläget. Tog även upp med henne nu att jag verkligen börjar tveka på om jag kan jobba så länge som planerat. Hon kollade upp läkartider och bokade in mig, men första tid de hade var först om 2 veckor den 16/6. 1 vecka kan jag ju sjukskriva mig själv om det så behövs, men ändå. Känns väldigt långt med 2 veckor nu. BM:s förslag var att jag, om jag behövde tidigare, skulle kontakta min husläkare istället och gå den vägen. Känns så krångligt det med och ibland känner jag bara att det är väl bara att käka fulldos Alvedon och bita ihop. Men samtidigt, varför ska jag slita ner min kropp så? Det går ju inte bara ut över mig utan över alla runtomkring mig oxå. Får bli en dag i taget till en början nu. 2 dagar till den här veckan och sen 4 dagars ledigt. Får ringa husläkaren på fredag, när jag är ledig, om det känns allt för j-igt i kroppen då. Just idag är en rätt ok dag. Men sen är det ju sömnbristen oxå. Sover nästan inget alls på nätterna längre och är verkligen inte pigg och alert på dagarna. Nä, slutklagat för tillfället nu!!! I övrigt mår jag ju bra och på nåt sätt älskar jag ändå att vara gravid trots allt :)

..... i förra inlägget skulle såklart vara smileys! Glömde bort att det inte går så bra att göra emojis här :)

Har ända sedan L föddes, när jag försökt påpeka nåt om mors dag, fått höra att: "du är ju inte min mamma" från sambon. Tänkte ju att man kanske kunde visa extra uppskattning att jag är hans barns mamma ändå, men fine. Slutade då oxå att ge honom Fars dags-presenter. Idag på fm var han och L iväg och handlade och när de kom hem stod L med ett stort leende och en bukett blommor i handen och sa: "grattis på Mors dag!" L vet ju inte riktigt innebörden i det alls, men tårarna bara sprutade på mig då ? Blev oerhört rörd och hade verkligen inte förväntat mig det. Blev väldigt glad iaf!

Min mamma är bortrest samt att jag ju jobbar, så hon får vänta och bli firad en annan dag ?

Jobbade första dagen igår efter 4 dagars ledighet. Var hur lugnt som helst och behövde inte göra många knop och det kändes bra i kroppen. Men idag!!! Fortfarande lugnt på jobbet men räcker med gårdagen för att min kropp ska skrika! Ser verkligen inte fram emot ännu en dag imorgon, lugnt eller ej. Får nog kanske börja ta och se mig besegrad. Ska nog inte jobba så mycket mer. Har nu dessutom bara en ledig dag (måndag) innan jag jobbar igen. Hinner inte vila upp mig det minsta på bara 1 dag längre.