ja, exakt 1 år sedan idag, så fick jag se de där magiska orden på det digitala graviditetstestet "GRAVID". Världens bästa julklapp! Och nu sitter jag här med min skatt bredvid mig <3 Mitt hjärta svämmar över av all kärlek till det lilla livet (och hennes storasyster såklart). Hon har nästan hunnit bli 4 mån redan (på annandagen). Tiden går så fort, och samtidigt känns det som att hon alltid funnits hos oss. Hon är en riktigt snäll bebis lilla V och är så glad att även amningen fungerar denna gången. 4 mån och jag helammar fortfarande. Storasyster helammande jag i 1v och delammade i 3v innan det var helt stopp. Allt flyter på kanon, men nu hinner jag inte skriva mer ;)

Som ni säkert märkt så är jag ju inte längre så flitig på att skriva här, av naturliga skäl. Dels har jag ju uppnått målet och nu lyckats ge L ett syskon och dels så finns det ju inte lika mycket tid längre :) Kommer inte att lägga ner bloggen, även om den redan uppfyllt sitt syfte, utan kommer fortsätta att uppdatera emellanåt men inte lika ofta längre. Vem vet, kanske blir sugen på en 3:a snart och börjar resan på nytt? ;)

Lilla V har nu hunnit bli 3,5 vecka och allt flyter fortfarande på bra. I nästa vecka börjar pappan jobba igen och L får gå tillbaka till dagis, så då är vi tillbaka i vardagen igen, och jag blir verkligen 2-barns mamma på riktigt. Än har vi ju hela tiden varit 2 och kunnat dela på oss lite. Snart blir det till att dela på sig själv ;) Känns liiite "läskigt" just nu, men när man fått in vanan och rutiner så blir det nog bra det med. Är ju bara ovan vid det just nu.

Vaknar på morgonen, strax före 7, av att L ramlar ur våran säng :( Känner redan då att jag har lite mensvärk och sammandragningar men tänkte mest att det var för att jag kastade mig upp och till L (h*n hade ramlat med täcket runt sig och inte gjort illa sig). Vi fortsätter sova en stund till. När vi vaknar igen och går upp, känner jag fortfarande av en lätt molande mensvärk och lite sammandragningar, men inte mer än att jag inte tror det minsta att det är något på gång. Sambon åker och lämnar L på dagis och jag hade tänkt ta hand om tvätt och liknande, men känner att molandet ändå gör att jag bara vill vila. Är så glad över att överhuvudtaget känna något, då jag inte haft en enda känning på veckor innan, men säger till sambon att det är långt kvar, kommer inte att hända nåt på länge. Så han åker och jobbar em. Jag får ändå nån slags tanke inom mig att det nog är dags att se till att BB-väskan och L:s väska är packade och klara, och när jag går och hämtar L på dagis så passar vi på att gå till affären och handla lite som jag vill ha med mig i väskan. För det kan ju ändå hända inom ett par dagar. Under tiden jag är ute och går så har jag varken mensvärk eller sammandragningar längre. Nähä, då är det väl flera veckor kvar iaf då. Kommer hem och fixar mellanmål, får för mig att jag oxå ska äta (brukar aldrig äta mellis) för jag kan ju behöva energi snart ändå. Känningarna kommer tillbaka så fort jag tar det lugnt och vilar igen, så L får paddan och jag ligger i soffan. Känner inte ens för att virka. Ringer min mamma då vi behövde prata om kött vi skulle köpa och dela på. Nämner då oxå att jag haft sammandragningar och mensvärk hela dagen, bara så att hon ställer in sig på att ev vara barnvakt inom de närmsta dagarna, men säger att det inte är dags än. På kvällen går vi ner och badar/duschar, känns jätteskönt att duscha, jag som bara tyckt det varit jobbigt den senaste tiden. Nattar L och går ner i köket och gör iordning chokladpudding, som jag tänkte överraska sambon med när han kommer hem från jobbet. Han är hemma vid 21 och vi tittar på fotboll och äter chokladpudding. Jag ligger i soffan, fortfarande med lite lätt molande värk, i bara trosor efter duschen och vilar. Vid 22.45, när fotbollen börjar närma sig slutet, hajjar jag till. Aj! Den där sammandragningen gjorde ju ont! Sekunder senare så blir det blött, väääldigt blött, i trosorna. Jag kastar mig upp ur soffan och säger: "Nu händer det nåt!" till sambon. "Ja, det rinner" svarar han. Jag rusar in till toan och vattnet fortsätter att forsa. Sambon får torka upp efter mig och slänga ner soffkudden i tvättstugan. Tittar på fostervattnet och det är helt brunt. Inser att bebisen bajsat i vattnet. Säger till sambon att han nog får ta och packa sin väska och börja förbereda sig på att åka in, för de kommer nog vilja göra en kontroll iaf pga det missfärgade vattnet. Han rusar runt och packar och grejar och jag sitter kvar på toan. Efter en stund lugnar det ner sig och med handdukar mellan benen kan jag röra mig lite igen och hjälper till. Säger att vi nog ska ta och ringa förlossningen snart, så jag vet hur de vill att vi gör och ber honom ringa. Men han "ska bara" först :( Jättestressad stackarn :) Mitt i allt så lyckas han tappa bort sina hemnycklar! Nämnde jag att han var stressad!? ;) Har under denna tid börjat få värkar nu. De är ca 30-40 s, kommer med 10 min mellanrum men är inte särskilt smärtsamma. Jag går upp i sovrummet och ringer förlossningen och berättar läget. Kl är då 23.50 Hon frågar om färgen på vattnet, som jag beskriver som brunt, så att det inte är grönt. Jag blir jätteosäker men tycker ändå att det är brunt och inte grönt. Vi bestämmer avvakta iaf tills värkarna kommer tätare. Jag går ner och berättar för sambon vad de sa. Han fortsätter packa klart och hittar dessutom nycklarna :) Jag går upp och vilar. Tänker att jag ska försöka sova en stund om det drar igång ordentligt om några timmar. Ringer min mamma och berättar att vattnet gått och hon säger: "jag tror vi hörs igen senast 04, så då passar jag oxå på att sova nu". Mina värkar blir bara starkare och starkare medans jag ligger där. Sambon åker iväg och tankar bilen. Jag kan inte alls sova, det gör alldeles för ont nu. Måste ta ett ordentligt tag i sängen vid varje värk. Sambon har gjort klart allt och släcker ner för att gå och lägga sig. "Vad gör du?" säger jag. "Har du fixat nyckel till din pappa så han kan komma in här och ta hand om kaninen?". Det hade han ju inte, så ut och hem till min pappa (som inte var hemma) för att hämta extra nyckeln. När han kommer upp igen säger jag: "Nu får du ringa förlossningen, jag vill åka in". Har då 5 min mellan värkarna och de gör mer och mer ont. Börjar dessutom känna mig osäker på det där med färgen på vattnet och vill verkligen komma in för kontroll, vi har ju 45 min dit. Kl är nu ca 01.30 Han ringer förlossningen och de säger att det är bara att komma in. Vi packar in oss och L i bilen och åker förbi svärfar med nyckeln (han sover dåligt och var ändå vaken). Sen bär det av till stan. I bilen glesar värkarna ut sig igen och för inte lika ont längre. 8-9 min emellan nu. Möter upp min mamma utanför förlossningen vid 03.40 och lämnar över L till henne. Fungerar precis som vanligt under den här tiden och behöver bara ta en enda värk. Säger till mamma att vi nog kommer att bli hemskickade igen och att vi isf åker hem till henne istället (hon bor bara 15 min bort). Sambon parkerar bilen och medans han gör det får jag en värk som gör att jag viker mig dubbel mot en sopkorg. Vi ringer på och de öppnar och möter upp oss. Får komma in på ett undersökningsrum och kl är nu 03.00 De tar lite kontroller och så kommer BM vid 03.20 och kopplar CTG. Ligger med det i ca 1 h och under den tiden är värkarna tillbaka både i frekvens och styrka igen. Blir tvungen att klämma hårt i sambons hand och den andra klämmer jag åt i sängen nu vid varje värk. Strax innan de kommer in igen börjar jag känna att: snart ringer jag, jag fixar inte det här! De kommer in och meddelar att de har fixat ett förlossningsrum nu. Va!? Jag skulle ju åka hem igen. Inne på rummet byter jag direkt om och 04.30 gör BM första undersökningen. Öppen 7 cm!!! "Oj vad bra jobbat", säger hon, "jag tycker vi ska prova med lite lustgas, har dragit upp den ganska ordentligt". Provar direkt vid nästa värk och "wow" det funkar (iaf lite) denna gången! 05.30 känner jag att det börjar trycka på. Ny koll, öppen 8-9 cm. De vill ha upp mig att kissa. Får ett gåbord och lyckas med stor möda ta mig upp på fötter. Lustgasen hårt i handen. Upptaget på toa. Får stå kvar och hänga över gåbordet och ta värkar. Det börjar trycka på något överdjävligt! Känner mig riktigt bajsnödig och känns som att kroppen själv håller på att trycka på. Säger det till BM varpå de kastar omkull mig i sängen igen och känner igen. Helt öppen nu! Blir inget toabesök. Dags att börja krysta! Tar 2 krystvärkar och huvudet står i öppningen och vad händer? Jo, när man bara vill trycka på utav h-e för att det snart ska vara över, då dröjer nästa värk en hel j-a evighet! Men till slut kommer det en och den och nån värk till så är hon ute kl 06.08 4,3 kg ren lycka! Ligger med henne på bröstet och bara myser medan moderkakan släpper och kommer ut oxå, precis som den ska (förra gången fastnade den nästan och det var nära att bli op och förlorade dessutom väldigt mycket blod).
Känner mig efteråt lite snuvad på EDA:n jag ville ha ju ;) Men imponerad av mig själv att jag fixat det med bara lustgas!
Sprack lika mycket som förra gången men inte lika djupt nu.
Det var rena drömförlossningen jämfört med förra gången!!! Och jag kände redan där och då (och fortfarande idag) att allt har varit sååå värt det!! Fått leva i bebisbubbla på riktigt denna gången och fått må BRA!!

När det väl drog igång gjorde det det med en väldans fart :)
Kl 06.08 idag, den 26/8, så tittade en liten tjej på 4390 g och 52 cm ut. Skriver mer detaljer när jag orkar, men vi mår alla bra om än trötta.
Kram på er!!!
Lycklig, nybliven 2-barnsmor :)

Haft mensvärk och sammandragningar sen jag vaknade imorse. Tror inte riktigt att det är på gång än, men jätteglad för minsta tecken :) Har ju inte ens haft en endaste liten sammandragning de senaste veckorna. Förkylningen börjar lätta så om någon/några dagar kan det nog få dra igång ordentligt. Varför inte på just BF-dagen på fredag? Skulle väl vara kul om bebisen kom på sin farfars födelsedag :) Och så är pappan ledig då och det vore ju enklare och smidigare på alla sätt :)

Hahaha! Knappast! Fick hem mitt startbevis i veckan, men 5 sept är jag antingen fortfarande höggravid (hoppas inte) och orörlig eller relativt nyförlöst. Eller kanske är just då jag ligger och föder :) Tror jag får skippa det hur det än blir ;)
3:e året jag är anmäld och inte kommer att delta :) Hade ju i huvudet i höstas att jag hoppades på att vara gravid istället när det gick av stapeln. Men kände ändå då, när vi kämpat så länge utan resultat, att jag inte kunde låta livet helt stå på paus "utifall att". Så när vi några stycken på jobbet bestämde oss för att anmäla oss så hängde jag ju såklart på. Hade jag blivit gravid lite tidigare hade jag ju säkert kunnat ta mig runt med barnvagn istället, men nu känns det lite väääl tätt inpå ;) om jag ens fött då. Får prova att anmäla mig en 4:e gång helt enkelt :)

Vad f-n!!!! Här går man och längtar och längtar (och pustar och pustar) och vill bara att det ska sätta igång något snart så den lill* tittar ut. Men vad händer? Jo, man släpper (dumt nog) iväg L till dagis, för att h*n ska vänja sig vid vardagen igen och h*n kommer hem med dagisbaciller som ett brev på posten. Och vem drabbas värst? L själv eller den höggravida mamman!? Behöver jag ens svara på det? Suck!!! Nu tar jag tillbaka allt. Nu får allt lill* bebben stanna kvar där inne, minst till BF nästa fredag, och hoppas på att jag mår bättre igen då. Kan väl knappast räkna med att jag kommer att vara helt frisk när det än händer nu, men så frisk och pigg som möjligt vore ju att föredra. Mina förkylningar är alltid väldigt sega och BM berättade ju snällt för mig igår att det ofta tar tid att bli frisk när man är gravid pga alla hormoner :( Så lär väl inte bli frisk inom dessa (max) 3 veckor som är kvar tyvärr :(

Jaja, nog om det nu. Till lite positivare. BM-besöket igår gick bra det med. Verkar helt slippa HF denna gången! Allt såg bra ut och bebisen är nu fixerad. Liiite jobbigt var det allt att få en ny tid om 2 v igen (då på BF +7) men hon höll med om att vi skulle hoppas på att slippa ses då :) Men jag kan nog nästan slå vad om att vi visst kommer att ses då :( Fick dessutom veta att barnvakten kommer att vara bortrest på BF +9-11, så det är ju klart att det är då det kommer att hända ;) Inte för att jag är så orolig för det ändå, det löser sig, vi har lite back-up planer ändå.

Nu har L äntligen sina kusiner här igen! Som h*n har längtat efter dem! Dem är nu och badar allihopa, utom jag som ligger i sängen och vilar. Visst är det jobbigt att ha folk runtomkring nu, men det är för L:s skull och glädjen där gör mig en aning piggare och gladare igen, så det är värt det!