Idag var det alltså dags! Med skräckblandad förtjusning åkte vi dit i god tid. Hann sitta alldeles för länge och bli väldigt nojig ute i väntrummet. Var nog alldeles blek när vi väl kom in till BM. Hon såg direkt hur nervös jag var och hade ju läst min journal, så hon visste varför.
Hon hann knappt sätta ner ultrljudsproben på min mage innan hon snabbt sa: ?Hjärtat slår!?. Då kunde jag andas igen =) Sen gav den lill* både henne och mig en utmaning då den inte alls ville visa sig från den rätta sidan först. Fick hålla på och skaka på magen och snabbt slå ner rumpan på britsen igen några gånger för att försöka väcka den och få den att ändra läge. Till slut började den sprattla och vända sig om en aning, iaf tillräckligt för att hon skulle kunna göra sina mätningar. Allt man kan se så här tidigt såg bra ut. 2 armar, 2 ben, 2 hjärnhalvor, näsa, haka osv. Och fick sen bästa tänkbara siffror på kromosomavvikelserna; 1:20000 på alla tre.
Känner mig väl lite lugnare nu iaf =)